I eftermiddag tänkte jag besöka en av mina goda vänner som förutom att vara jättesnäll och trevlig, dessutom är ohyggligt begåvad vad det gäller datorer. Är det något man vill veta så kan man fråga honom. Just i det här specifika fallet så handlar det om att han skall hjälpa mig att ”plocka ihop” en dator på nätet. Jag har pratat lääänge om att skaffa en ny dator och efter diverse missljud som skvallrar om en eventuell hårddiskkrasch, plus extremt uttröttande seghet från den gamla har jag insett att jag inte kommer undan. Jag ger mig, jag skrapar ihop de pengar jag har och uppdaterar min utrustning. Dags att ta sig själv och sin dator in i 2000-talet.
I helgen som var, besökte jag Fotografiska i Stockholm tillsammans med en god vän. Det hör inte till vanligheterna att jag befinner mig i Hufvudstaden allt för ofta, men den här gången var resan planerad och målet var att få gå på fotoutställningar för att finna ny inspiration till mitt eget skapande.
Sagt och gjort, lördagen den 7:e januari var det äntligen dags att få se Nick Brandt´s fantastiska utställning där underbara djurporträtt med enorm närvaro, fantastisk skärpa och detaljrikedom, skildrade en allt mer försvinnande djurvärld i Afrika. Som jag hade längtat! Utställningen gjorde mig inte det minsta besviken och jag kände att det inte var fel att ha höga förväntningar.
Efteråt när jag insupit alla magiska bilder från Nick Brandt var det dags att gå igenom den utställningshallen in till nästa för att se Aitor Ortiz strikta men otroligt inspirerande bilder på arkitektur som framhävts genom att hänga tavlorna i ett kolsvart rum med endast ett fåtal spotlights som lyste upp varje bild. Mycket fiffigt sätt att exponera den här sortens konst på måste jag säga, då all fokus och blicken garanterat drogs till bilderna och inget annat.
Icke att förglömma Margaret M. de Langes utställning ”Surrounded By No One” som skildrade känslan av vara omgiven av andra människor men ändå känna sig ensam. Råa, hårda bilder som i själva verket bara speglar det vanliga livet. Inget censurerat, inget tillgjort.
Efter dessa tre utställningar började jag ifrågasätta mina egna bilder. Kanske skall jag arbeta med dom på ett annorlunda sätt? Utveckla mitt bildspråk ytterligare, våga mer! Ja helt klart, så måste det bli om jag skall fortsätta med mina foton. Jag ser fram emot nästa tillfälle då jag får sätta mig ner och arbeta med redan befintliga bilder som just för tillfället bara ligger på hårddisken och väntar på att tas om hand om.
Vi var även till Liljevalchs som visade utställningen ”Helvete” som bjöd på en hel del intressanta inslag. ”Helvete” är en utställning där konsten är ömsom het och flammande vild, ömsom intensivt djupborrande ned till smärtpunkten. Helvete handlar om det mörker som konsten ständigt återkommer till, från det romantiska 1800-talsmåleriet till vår egen svenska och internationella samtidskonst.
Maria Miesenberger fotografiska serie Sverige/Schweden lämnade ett starkt intryck på mig där hon bearbetar amatörfoton från familjealbumet och den egna barndomen. I projektet syns hennes skarpa blick för familjens ritualer och rollspel men framför allt är det melankolin som är ständigt närvarande, doften av tid som flytt, svärtan som påminnelse om det försvinnande in i glömskan som väntar oss alla. Till en början ser bilderna inte så märkvärdiga ut…vanliga svartvita, traditionella familjealbumsbilder. Men om man tittar en stund så märker man rätt snabbt den svarta figur som ersatt varje person i bilderna. En svart, anonym figur, inget ansikte, inga händer, ingen kropp…inget alls. När man sedan inser betydelsen och budskapet i bilderna grips man av en oerhörd obehagskänsla. En känsla av att man själv en dag skall dö, lämna detta liv… och troligtvis bli bortglömd. En i mängden. En person på en gammal bild, som ingen minns.
Marcus Larsons spektakulära oljemålning i jätteformat som föreställer en ångbåt som står i lågor lämnade mig inte heller oberörd. Jag älskar traditionella oljemålningar och dramatiken och intensiteten i motivet är verkligen fängslande. Larson är en av Sveriges stora romantiska målare och motivet målades redan 1859. Underbart att få se en äkta oljemålning med sprucken fernissad yta! Vilken känsla! Och vilket format!
Cindy Sherman hade ett alster med som till en början och på långt håll såg ut som en vacker undervattensbild med anemoner. Vid en närmare titt insåg jag rätt snabbt att ”anemonerna” jag tidigare sett i själva verket var små pälstussar med ruttnade kött och spyflugor på. Förruttnelse, död och förgänglighet… en stark bild som speglar Shermans filmiska sätt att porträttera livet på.
Hans Jörgen Johansens bildserie ”Vanitas” fängslade och fascinerade … dimhöljda romantiska, ensliga bilder som i själva verket är storslagna fotografier av mögelhöljda landskap där bl a Louis Vuitton- och hundtandsmönster träder fram i matrester som lämnats till förintelse. Väldigt spännande tänk och annorlunda upplägg till motiv. Här snackar vi att tänka utanför boxen… tänk att mögel kunde vara så vackert.
Francisco de Goyas verk är som alltid rätt föreställande. Ja jag hittar inget bättre ord för det hela än just föreställande. Den här gången i form av kopparetsningar som vittnade om gångna tiders sätt att avrätta och terrorisera människor på. Sviten kallas för ”Krigets fasor” och etsades redan på, 1810-1815. Groteskt men sanningsenligt.
Besöket på Fotografiska och Liljevalchs gav mig helt klart ett uppvaknande och mersmak. Jag kommer återvända, det känner jag… riktigt snart…och samla mer inspiration!
Ett riktigt Gott slut på 2011 och en god fortsättning på det nya året tillönskas alla kunder och besökare hos anntherese.se.
På återseende!
Idag satte jag mig ner och skrev några julkort. Det var länge sedan det blev några handskrivna kort. Efter att jag fått en julhälsning via mailen med en animerad bild i tyckte jag det var dags att ta upp den fina traditionen med riktiga papperskort som skrivs för hand och skickas via traditionellt postbud.
Julkort…det första sägs ha skickats redan i början av 1880-talet och sägs vara startskottet på både det ena och andra i Sverige. Julkortet är äldre än traditionen om julgranen t ex. Man överlämnade korten personligen. Det är skillnad det mot dagens julstress och hysteri. Om man vill att julkorten skall komma fram i tid skall man posta dom senast den 16.e december. Världens minsta julkort sändes till prinsen av Wales 1923. Kortet var ett risgryn och förutom adressen hade avsändaren även lyckats få dit en hälsning och en handtecknad bild. Världens största julkort sändes 1968. Det var 9 600 meter långt och vägde 2 ton! Hälsningen kom från hemvändande amerikanska soldater och var ägnad till kamraterna i Vietnam. Den levererades i form av en pappersrulle med specialchartrat plan. Personligen skickar jag julkort med tomtar på. Inga märkvärdigheter. Hade jag haft barn kanske ett porträtt hade suttit fint istället?
På stan ser man stressade människor som letar den perfekta julklappen, handlar tonvis med julmat, skyndar sig hem för att städa, baka, pyssla….julen närmar sig med stormsteg! Vi drömmer om en vit jul, men någon snö har vi knappt sett skymten av här uppe i Hälsingland, i alla fall inte nära kusten, än så länge. Spelbolagen säger att det skall bli en grön jul, iaf om man skall tro på oddsen. Och vad gör det egentligen om det är snö på marken eller inte?
Ja jag vet att snö hör till julen…för julstämningens skull. Men är det bara snö som behövs för att känna av julstämningen? Om man stressar runt som en galning missar man ju hela delen då man egentligen bara skall gå runt och mysa och längta. Det är inte många som verkligen tar tillvara på tiden innan jul.
Hade det legat ett fint täcke med trolsk nysnö över nejderna hade jag troligtvis tagit med mig kameran ut en sväng och förevigat. I år kan man ju inte skylla på att det är för kallt ute heller som en ursäkt till att ha kameran nedpackad i kameraväskan över vintern. Jag vill passa på att önska er läsare en riktigt fin 4:e advent nu till helgen…på återseende!
Jag har klurat en längre tid och funderar starkt på om jag skall ge ut en liten bok med samlade verk. Det börjar bli rätt många bilder vid det här laget och det skulle vara roligt att ”göra något av dom” istället för att enbart visa dom på hemsidan eller ha dom liggande på hårddisken. Iofs var det inte allt för länge sedan som en liten del av dom ställdes ut på ”Drömverkstan” i utställningen ”20One”, men jag känner ändå att jag skulle vilja göra något mer. Kanske en liten behändig bok i ”kaffebordsformat” med blandade färgfoton? Har även funderat lite på om man skall anlita ett lokalt tryckeri, eller om man helt enkelt bara skall se till att få det som verkar bäst till billigast pris? Om jag fixar ett tryck på en bok, skulle du vara intresserad av att beställa ett exemplar av min bildsamling då?
Till våren blir det bröllopsfotografering. Det ser jag verkligen fram emot! Har aldrig fotat bröllop förut så det kommer bli en upplevelse. Fick en mailförfrågan ganska nyligen från ett par som bor i södra Sverige (som jag förstod det) som undrade om jag fotograferade bröllop. Jag blev jätteglad men blev tvungen att tacka nej till fotograferingen pga avståndet. Trist som attan. Sen dröjde det inte länge förrän nästa par frågade…och dom bor på orten så det passar ju perfekt! Känns lite overkligt att folk frågar…och jag blir naturligtvis jättesmickrad och överlycklig att folk tycker så mycket om det jag gör att dom vill att just jag fotograferar sådana speciella tillfällen. Har fått lite förfrågningar på barnporträtt också. Ska bara försöka matcha ihop en tid för fotografering på sidan av heltidstjänsten som jag har. Inte det lättaste, men det ska nog funka.
Sen har det blivit ett och annat familjeporträtt… annars händer det inte speciellt mycket på fotofronten. Har lite redigeringsjobb liggande men annars så känns det som om den årliga fotodvalan börjar närma sig med stormsteg. Allt eftersom det blir kallare ute hamnar kameran djupare och djupare ner i fotoväskan.
Men det känns skönt att ha vinterdvala i det kreativa. Ladda batterierna både i kamera och sig själv och sen skaffa mer inspiration inför det kommande året med nya spännande utmaningar…
Glädjen är stor. Till min lycka har anntherese.com blivit ledigt. Naturligtvis skaffade jag den så snabbt det bara gick.
Nu har domänen .com kickat igång. Därmed kan du komma till Ann-Therese Photography både via anntherese.se och anntherese.com Det blir det lite enklare att hitta hit då du kan välja mellan både.se och .com i fortsättningen och fortfarande hamna på samma ställe.
Nu finns det bilder från Kroatien-resan uppladdade i Worlfolion. Det är ett axplock och det kommer så småningom fler, så håll utkik!
Idag läste jag i dagstidningen om Terje Hellesö igen…jag kan inte komma över det faktum att en av Sveriges största naturfotografer genom tiderna, kommit dit han kommit genom att fuska sig fram till det hela. Eftersom Terje Hellesö var verksam stor del av sin karriär i just Söderhamn där jag bor nu, kan jag inte låta bli att läsa det som står. När jag dessutom, för några år sedan frågade om LIA-plats hos Terje under tiden jag pluggade på fotoskolan BrobyGrafiska och fick ett nej till svar och att dom inte tog sig an fotografpraktikanter, har jag alltid funderat lite extra på just Terje som fotograf och allt han tagit sig för. Det har ju trots allt gått riktigt bra för karl – fram tills nu.
En sådan framgångsrik person som han borde väl kunna lära ut ett och annat tänkte jag. Ett tag var han ju näst intill en slags förebild som man trots allt såg upp till när allt kommer omkring. Ett litet tillägg till den sista meningen – Jag var fascinerad av fenomenet ”Terje Hellesö som fotograf” och hela karusellen med framgång på framgång, men jag dyrkade inte allt han tog sig för som så många andra gjorde.
I texten framkom det att fotografen medgivit att han ”fuskat” med att klippa och klistra ända sedan 2005. Det började tydligen med att han tyckte att landmärket Oscarsborg låg för långt ifrån Rådhustornet och att han fixade till det hela genom att, som han själv sa: - Det var inget större klipp- och klistrafusk på något sätt. Jag markerade Oscarsborg och drog åt vänster för att de skulle komma lite närmare varandra. Sedan framkommer det även i artikeln att det tydligen rör sig om hela 93 till bilder som är manipulerade vad det gäller Lodjursprojektet han jobbet med den senaste tiden. Nu har han fråntagits titeln som Årets naturfotograf, och har själv gått ur föreningen Naturfotograferna.
Hittills har det bara kommit en enda kommentar till artikeln om det hela. Men den som skriver föreslår att Terje skall sats på att bli arkitekt istället för fotograf då hans karriär som fotograf troligen är slut. Ett både humoristiskt och ironiskt inlägg i min mening. Men det passar ju bra, då hela den här historien både är just humoristisk och ironisk… men allra mest kanske bara sorglig och tragisk när allt kommer omkring?
– Jag har lurat alla, inklusive min älskade Malin. Sedan att allt jag gjort nu blir ifrågasatt, det förstår jag, skriver signaturen Terje Hellesö i en artikelkommentar på fotosidan.se.
Nog om detta… har på känn att det här kommer att bita honom i rumpan många år framöver.
Intressant ändå hur det kan bli om man manipulerar bilder och inte upplyser folk om att bilden är manipulerad i fall någon frågar och vill veta…
Ja vad säger man?
Även solen har sina fläckar?
Nja jag vet inte om det är rätt ordval i alla fall i det här sammanhanget som jag tänker på just för tillfället. Men det passar onekligen in i kontexten. Jag satt och surfade lite på Sveriges största fotosite som jag varit medlem i ett antal år. På sista tiden har jag spenderat allt mindre tid där pga diverse olika anledningar. Den främsta anledningen är helt enkelt att folk slutat kommentera ens nyinlagda bilder. Jag har kommenterat i överflöd men knappt fått en enda kommentar tillbaka.
Den andra och i min mening den viktigaste och absolut mest trista anledningen är helt enkelt att det folk som vistas på sajten delats upp i två läger….vi har fotoamatörerna som gillar allt och alla….och sen ”fotoeliten” som enbart gillar varann. Klubben för inbördes beundran har fått ett ansikte. Bland den sk ”fotoeliten” finns naturligtvis Terje Hellesø.
Även jag har beundrat hans verk och klurat av och till på vad det egentligen är som gör att hans bilder blivit så populär bland andra fotografer. Visst, man kan ju inte förneka att han har talang och gjort många fantastiska djurbilder…men å andra sidan, det finns det ju fler fotografer som gör där ute i vårt avlånga land.
Terje Hellesø har blivit en ikon för svenskt naturfotografi och allt han skrivit och gjort har dyrkats av mängder av människor…hans bilder har upphöjts till skyarna under flera år och det har hittills inte funnits något att anmärka på vad det gäller den fenomenala fotografen och hans verk. Han är perfektion förkroppsligad enligt vissa. Han skulle aldrig kunna göra något fel – och gud förbarme i fall han gjorde, då skulle han aldrig behöva försvara sig, för han är oklanderlig ut till det yttersta. Det här är alltså åsikter som framkommit i en av trådarna som jag nyligen läst.
Hur som helst så snubblade jag över en artikel om Terje Hellesøs mer eller mindre numera berömda Lodjurs- och mårdhundbilder som alla för tillfället känner till pga det sk ”fusket” han använt sig av för att framställa bilderna. Jag är inte speciellt insatt i det hela, och hur exakt han gjort dom eller om han ens gjort dessa. Jag vet bara att det cirkulerar rykten som säger att han först nekat till fusk och sedan erkänt det hela.
Lodjursbilden har tydligen vunnit pris och Hellesø har alltså blivit nominerad till ”Sveriges naturfotograf 2010” om jag förstått hela sörjan rätt. Rätta mig gärna om jag har fel.
Jag surfade runt en del för att få se skymten av de berömda fuskbilderna. Och helt ärligt kan jag nog säga att jag är förvånad över att ingen reagerat tidigare på bilderna. Man behöver inte vara mästerfotograf för att se att de bilder som pekas ut är klåpaktigt framställda. Om nu dessa bilder verkligen är Terjes så är det ju tragiskt. Nog hade jag förväntat mig mer av ett sk ”fusk” av honom som skall vara den främsta av de främsta. För hans skull hoppas jag verkligen att det här är ett enda stort skämt.
Om det verkligen är Terje själv som gjort dessa bilder eller inte är ju väldigt svårt att avgöra. Endast han har ju originalet av bilden som verkligen visar vad som är sant eller ej. Men vad vet jag…Terje kanske satt på kammaren en kväll och experimenterade lite med olika bildmontage, bara för skojs skull? Och det finns ju inget som säger att man inte får framställa bildmontage. Sen att bilden skulle råka skickas in så att den blev prisbelönt och han senare blev utsedd till årets naturfotograf är ju en annan femma. Om han gjort det medvetet eller ej återstår väl att se. Bara han vet ju sanningen. Det kanske inte ens var han som skickade in bilden? Malin kanske? Eller någon annan?
Nu påstås det ju även att Mårdhundarna han lyckats få på bild inte ens existerar på den plats han sägs ha fotograferat dessa varelser. I och med det hamnar ju historien om fusket genast ännu mer i rampljuset och blir ännu mer suspekt.
Jag känner mig besviken på de som sitter i juryn för t ex en tävling och bedömer bilder över lag…de som ger vissa fotografer titlar och som höjer andra till skyarna. Det här bevisar väl bara att ingen är felfri och att de som dömer borde granska de som ligger på toppen rejält i sömmarna, för att sedan eventuellt våga släppa fram andra fotografer i rampljuset.
Det finns många skickliga fotografer där ute som aldrig får en chans för att denna jury hela tiden är så blind att man enbart förlitar sig på tjusiga tituleringar och förlitar sig på att det nog blir bäst om man fortsätter utse den som redan är i toppen till vinnare, oavsett hur bilden ser ut…om det är ett montaget, sk fusk eller inte.
Inte kan väl den som redan befinner sig på toppen fuska sig till en vinnande bild? Eller? Jo kanske, det verkar inte vara helt omöljigt och osannolikt trots allt!
Nej fram för variation istället…ta fram fler ”Bubblare”, ”Årets nykomling”, ”Årets nytänkare”, kalla det vad du vill, bland samhällets fotografer, istället för att upprepa uttjatade fotografers namn gång på gång!
Pusha folk, uppmuntra och ta det hela till en ny nivå. Än är det inte slut på idéer bland fotograferande människor. Det här skulle juryn märka – i fall dom bara vågade göra något nytt, se det avvikande och sen lyfta fram ”oupptäckta” talanger.
Nu har en del av fotoeliten klivit av toppen enligt min mening – skall bli spännande att se vem som får komma fram istället!
Vi behöver få se något nytt!
Bryt nya vägar för svenskt fotografi.