Idag hände det en lite smålustig sak då jag och sambon gick till en tavleramsbutik här i stan för att rama in ett foto jag fotograferat, som skall bli en 20-års present. Bilden föreställer ett ungt par som håller om varann och det går i sepiaton. Expediten kikade på fotografiet då vi kom in och gav en komplimang över att han tyckte det var en bra bild. Efter en stund så sa han att han ville ge oss rabatt på rampriset, samma rabatt som man skulle få om man var med i konstföreningen. Vi valde ram och passepartout och skulle få hämta det hela imorgon. Innan vi gick så började han berömma bilden igen.
–Mycket bra bild, sa han flera gånger, faktiskt mycket bra bild.
Det är alltid lika roligt att höra när någon gillar ens fotografier och speciellt från människor som arbetar med bilder och ser olika bilder varje dag. Det känns som lite av ett erkännande om någon "bildkunnig" yttrar sig. Komplimanger för ens bilder är naturligtvis alltid lika trevligt och uppskattat oavsett från vem dom kommer.
Henri Cartier Bresson föddes 1908 i Chanteloup-en-Brie i Frankrike och
avled den 2 augusti 2004 95 år gammal med titeln som fotojournalistikens fader.
Henri Cariter-Bresson är en av vår tids största fotografer. Hans intresse för
fotografi började redan som ung. Han använde endast Leicas 35 mm-mätsökarkameror
med normala 50 mm-objektiv - vid enstaka tillfällen även ett vidvinkelobjektiv
för landskapsbilder. Tillsammans med Robert Capa och andra fotografer grundade
han 1947 Magnum, det första fotokooperativet. Många böcker med hans fotografier
publicerades på 1950- och 1960-talet; den mest kända var The Decisive Moment - "det avgörande ögonblicket" från 1952.
I The Decisive Moment sa Cartier-Bresson att det avgörande ögonblicket är: "Det simultana igenkännandet, på en bråkdels sekund, av betydelsen av en händelse samt den precisa organiseringen av formerna som ger den händelsen dess lämpliga uttryck... I fotografi kan det allra minsta vara ett jättebra motiv. Den lilla mänskliga detaljen kan bli ett 'leitmotif'."
Han hade känsla för tajming och precision, bilderna var ofta strama och rena. En viktig milstolpe i hans karriär var den massiva retrospektiva 400-bildersutställningen som turnerade
omkring i USA 1960. Henri blev 1982 års Hasselbladspristagare.
Nu är datumet för min utställning bestämt.
Bilderna kommer visas på Galleri Drömverksta´n, Styrmansgatan 4 i Söderhamn från den 5:e oktober - 23:e oktober 2009. Alla som vill och kan är välkommen att ta en titt på utställningen.
Satt mer eller mindre i åtta timmar igår och försökte få in alla program i datorn som behövdes för att kunna läsa RAW-filer med. Efter åtta timmars varmt rum och diverse installationer sa datorn ifrån genom att börja låta illa ifrån, vad jag tror det var, hårddisken. Lät datorn vila och kallna lite under natten och löste mer eller mindre bekymret idag. Nu funkar allt smidigt, både att läsa in RAW-filer från D300:an och att öppna dom i Photoshop. Nu ska jag bara läsa på lite till i den tjocka manualen så jag har rätt inställningar i kameran då jag sätter igång och fotar igen.
Igår hämtade jag äntligen den nya kameran hos postens utlämningsställe! Väntan har känts som en hel evighet. En sprillans ny Nikonkamera med ett standardobjektiv till, plus ett till objektiv på 35 mm fanns i paketet. Väntar fortfarande på ett telezoom objektiv som borde dyka upp rätt snart också.
Kameran är allt jag någonsin kunde drömma om och mer därtill. Den har knappar och funktioner precis överallt. Det kändes väldigt bra att jag kunde orientera mig i kameran med detsamma utan att känna mig allt för vilse. Imorse läste jag den lilla ”komma igång” manualen som skickades med. Jag insåg rätt snabbt att den endast tog upp grunderna för att kunna använda kameran och den delen har jag inga bekymmer med. Får börja läsa den gigantiska bibeln till manual ikväll för att försöka ta reda på varför kameran är inställd på RAW-filer men endast visar JPG när det är dags att kopiera över bilderna från kamera till dator. Jag vill ju helst använda mig av RAW-filer numera eftersom JPG-filer blir så små och nästintill omöjliga att kunna påverka utan att förstöra kvalitén så hiskeligt. Har använt RAW-filer sedan fotoutbildningstiden och det är helt rätt format att arbeta med om man vill nå bra resultat! Förstår inte att jag inte testade det innan dess?
I helgen är jag och sambon lediga samtidigt. Jag ska föreslå att vi tar en långpromenad till lite trevliga omgivningar, tar med matsäck och kameror och går ut och utforskar alla nya funktioner som finns. Förhoppningsvis tar sambon med en kamera också så han har något att sysselsätta sig med medan jag springer runt och testar kameran och jagar intressanta motiv. Sambons intresse ligger närmare film och filmkameror än vanlig kamera. Vi får se om han hinner köpa en ny videokamera innan Kinaresan. Håll tummarna att vädret håller i sig i helgen…
Kikade runt lite på olika fotosidor som har aktuella fototävlingar. Funderar eventuellt på att skicka in några bidrag. Vore skoj att se om man kan placerar sig i någon kategori och eventuellt även vinna något… Det fanns rätt många aktuella tävlingar, vissa med höga avgifter och andra med mer humana. En del av dom hade rätt snävt datum då bidragen skulle vara inskickade innan. Så snart jag får lön så ska jag börja kika på allvar vad jag kan medverka i. Avgifterna sträckte sig ifrån 10 pund till 35 dollar för att kunna medverka med ett bidrag till 4-6 bidrag per kategori. Känns spännande på något sätt. Det är faktiskt inte förrän nu på senaste tiden jag funderat på det här med att skicka in bidrag till fototävlingar. Det är en del människor i min närhet som föreslagit det innan, men jag har aldrig funderat så mycket på innebörden av det hela förrän nu som sagt. Om man vinner pengar eller ej är inte så viktigt för mig. Det roligaste vore att få en bild eller sig själv titulerad som ”Vinner of…2009” eller liknande. Man kanske inte bör ha allt för höga förhoppningar om man medverkar i de större tävlingarna. Men lite entusiasm skadar ju aldrig.
Tiden går och jag grubblar på utställningen.
Har börjat fundera på att göra en blandad utställning.
Sen klurar jag lite på dagen då det är dags för vernissage. Ska man presentera sig
själv då eller kommer någon annan göra det – exempelvis galleriföreståndaren…eller
ska man bara glida omkring och spela världsvan och lösprata med de som dyker
upp? Det hör väl till vanligheterna att man välkomnar de som besöker ens
utställning på ett eller annat sätt i alla fall?
Hur funkar det egentligen?
Jag
har ju aldrig haft en egen utställning någon gång innan, utan jämt samsats med
flera fotografer. Minns knappt hur det var på dessa tillställningar mer än att
det fanns dryck och tilltugg framdukat. Vad anses sofistikerat nog att duka
fram på en fotoutställning? Undra hur många som kommer? Tänk om ingen alls
kommer? Hur får man besökarna att skriva något i ens gästbok innan de går, utan
att få dom att känna sig tvungen?
Känns ohyggligt spännande att arrangera något eget – men samtidigt rätt nervöst. Ska börja ta i tu med framkallandet av fotografier nu nästa månad… känns rätt skönt att vara ute i god tid. Hur många bilder ska man visa upp? Ja det beror kanske på hur mycket man kan framställa som man vill visa upp men samtidigt har det ju mycket med utrymme i galleriet att göra också. Jag tror jag skulle kunna få ihop en hel del och det är dessutom rätt mycket ytor där jag kommer hålla till. Sen har vi det här med hängningen av tavlorna. Man ska försöka hitta någon snygg balans och hänga allt efter konstens alla regler. Man vill ju att det skall se både genomtänkt, snyggt och professionellt ut på samma gång. Ska försöka handla lite ramar allt eftersom också så att det inte blir en så stor utgift i slutänden. Sen hoppas man ju alltid på att någon besökare kommer vilja köpa något. Det vore liksom grädden på moset.
Väntade halva dagen igår på att avin till paketet med kameran skulle komma. Dessvärre damp det inte ner någon avi så jag håller alla tummar och tår att den kommer idag istället. Känns bra att inte behöva sitta hemma och vänta på posten idag iaf. Hinner nog hem lagom till fyra tiden i eftermiddag och då passar det bra att hämta paketet på samma gång om postbudet varit snäll med leveransen.
Klockan är snart 10 på förmiddagen och jag börjar jobba halv
två idag. Slutar sent ikväll så jag hoppas verkligen posten dyker upp snart.
Skulle vara skönt att hinna hämta paketet med kameran innan jag börjar jobba. Undra när postbudet dyker upp?
Känns nervöst samtidigt som spännande med den nya kameran. Mycket nytt på en gång liksom…alla funktioner, objektiven, själva kameran som är bra mycket större och tyngre dessutom än den jag redan har. Allt är en vana antar jag. Jag minns hur annorlunda det kändes när jag fick min D-70S för 4 år sedan. men jag vande mig rätt snabbt vid den trots allt.
Det jag kommer göra först när jag hämtat den nya kameran är att kolla så det inte finns några trasiga pixlar i den. Skulle det vara så kommer den returneras med detsamma! Funkar allt som det ska så är det bara att börja bekanta sig med den nya tingesten. Som pricken över iét så hade firman lagt i en bunt med marsipanchoklad i paketet hörde jag. Den som väntar på något gott...
Som så många andra spännande fotografer jag kom i kontakt
med genom fotoutbildningen på BrobyGrafiska i Sunne, så kom jag även i kontakt
med Francesca Woodman för första gången. Det var under en timme då vi tolkade
bilder och gjorde bildanalyser som jag fick upp ögonen för Francescas bilder.
Francesca Woodman föddes den 3:e april 1958 i Denver, Colorado och hann uträtta
en hel del innan hon dog den19 januari 1981 i New York. Francesca blev känd för
sina svartvita självporträtt, men även sina andra porträttbilder där hon fotograferade
nakna unga kvinnor. I motiven förekommer ofta rörelseoskärpa och hon
experimenterade flitigt med långa slutartider. Ord som lidelse, sexualitet,
förgänglighet och skönhet beskriver hennes bilder ypperligt. Hennes svartvita
bilder är både intressanta och vackra att se på, men framförallt lite hemlighetsfulla.
Francesca tog inspiration från litterära genrer som gotisk fiction, surrealism men
även den kända fotografen Man Ray. Francesca tog tragiskt nog sitt eget liv
genom att hoppa ut ur ett fönster. Lång efter hennes död har hennes bilder fått
mycket stor respons och lockar fortfarande nya fans. Under sin livstid hade hon
endast ett fåtal utställningar. På senare tid har hennes fotografier visats på
ett flertal utställningar och även tryckts i ett stort antal böcker.
"I have been a witness, and these pictures are my testimony.
The events I have recorded should not be forgotten and must not be
repeated."
James Nachtwey föddes 1948
i Massachusetts. Under Universitetstiden läste han konsthistoria och stadsvetenskap.
Det var bilderna från Vietnamkriget som influerade honom till att bli en
självlärd fotograf.
Jag kom först i kontakt med James Nachtwey genom en dokumentär
som visades på en av våra fototimmar vid fotoutbildningen på BrobyGrafiska. Dokumentären
hette ”War Photographer”. Dokumentären är regisserad av Christian Frei och har
fått många priser och blev tillsist även Oscarnominerad. James bilder gjorde
ett starkt intryck på mig och dessa intryck har inte lämnat mig sedan dess.
James Nachtwey och hans sätt att fotografera är väldigt intressant. Han ger
minsta del av sig själv för att dokumentera världen och vad som händer för att
efterlevande skall få chansen att ta del av händelserna. Han kastar sig in i
konflikterna i Mellanöstern, striderna i Kosovo, beger sig till de fattiga i
Afrika och de utsatta i Rumänien. Han har dokumenterat fler krig än de flesta.
Han var på plats när katastrofen vid World Trade Center inträffade och
dokumenterade även förödelsen efter Tsunamin i Asien.
Han sägs leva på övertid
eftersom att 14 av hans kollegor omkommit vid liknande incidenter. Han skadades
allvarligt i Irak men återhämtade sig för att arbeta vidare med det han brinner
för – att visa upp världen för världen.
James har kallats allt från
Världsfotograf till fotojournalist och krigsfotograf. På 80 och 90-talet mottog
James ett antal priser för sina insatser. World press photo award har han fått 2 gånger, Robert Capa gold medal, 5 gånger, Magazine
photographer of the Year 7 gånger och International center of photography
infinity award 3 gånger. År 2007 fick han motta TED Prize award. James Nachtwey har arbetat för Times Magazine sedan 1984. Han var med och grundade bildbyrån VII.
Idag är han en av världens mest inflytelserika och berömda krigsfotografer.
Den här filmen visar en bråkdel av hans fantastiska och gripande fotografier.
Besök James Nachtweys hemsida »
Enligt mig, och många andra är Margaret Bourke-White en mycket intressant fotograf som betytt mycket för fotohistorien. Hon uppmärksammades främst för sina arkitektur- och industribilder, fotoreportage från depressionen samt för sin insats vid Andra världskriget. Hon föddes i The Bronx, New York. Hon ansågs och anses fortfarande vara en mycket framstående fotojournalist. Hon arbetade för tidskriften Life från dess grundande. Margret började fotografera i unga år och intresserade sig för det tekniska redan som barn.
År 1942 blev hon krigsjournalist och hennes bilder från koncentrationslägret Buchenwald efter befrielsen är mycket berömda och omtalade. Som första kvinnliga fotojournalist fick Margaret tillstånd att år 1930 komma in i Sovjetunionen. Hon arbetade direkt i kampzonerna under andra världskriget, där hon bland annat var en av de första med att dokumentera tyskarnas grymheter i koncentrationslägren.
Det är tack vare Maragaret som vi får chansen att ta del av de oerhört starka bilder hon lyckades framställa under kriget och där igenom påminna oss om de grymheter som människan utsatt varandra för. På Museum of Modern Art i New York går det än i dag att se hennes verk som inte bara anses tinga ett historiskt högt värde, utan även ett ekonomiskt. Förutom krigets hemskheter fotgraferade hon storheter som Gandhi och Muhammad Ali. Margret avled pga Parkinsons sjukdom den 27 augusti 1971 i Stamford, Connecticut.
Den här lilla filmen, som återges på engelska sammanfattar hennes liv och livsverk.